Ahmen asså typ döööör

Jag skulle ju inte blogga om sånt här...men alltså, BARNKLÄDER MED DJURDETALJER ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!

Vet ni vad det blir för något?

JA!! Jag är tämligen övertygad om att det blir...ett....BARN. Eventuella tvivel borde skingras i morgon kl 15 på mitt första ultraljud. Jag hoppas innerligen på två armar, två ben och ett huvud.

Vidare har en del frågat om vi kommer "ta reda på" vad det blir för något eller om vi vill bli "överraskade". Nej, jag skulle inte vilja bli överraskad vid födsel, jag vill redan nu konstatera att det är just ett barn jag bär på. Vad det gäller mitt barns reproduktiva organ, för att tala klarspråk, är jag lika intresserad av dem som jag är av ben och armar. Detta innebär att jag av praktiska skäl hoppas att dem oavsett form finns där.

Dagens puke flavour:

Apelsinjuice med passionsfrukt utklassar alla andra spyor med sin somriga, solgula färg och sura friska smak. It's a keeper!

Jamen det var ett jävla snack om fria val och verkligheten

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om Egmonts försök att vrida tillbaka klockan till 1950-talet med deras storsatsning på tidningarna Goal junior för "fotbollstokiga killar" och den pyssliga och "tjejiga" tidningen Emma som vill fokusera på "kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt". Förstnämnde innehåller bara bilder på män, artiklar om män och handlar om fotboll medan den sistnämnde mest är...rosa. Ja, jag tänkte att jag skulle skriva om det här. Och referera till Sofia Gustafssons artikel i metro idag. Den var bra tycker jag. Linda Nehlstedt, affärsområdeschef för Egmont citeras i artikeln, hon säger bland annat att det är läsarna som vill ha detta, att de inte kan styra om hela "killtidningen" handlar om manliga, stora fotbollsstjärnor eftersom att det här avspeglar verkligheten.


Men så snubblade jag över en blogg som redan skrivit om detta. En antifeministisk jämställdhetsblogg, kan ni tänka er? Han tycker att vi ska ha samma skyldigheter och rättigheter men att individens rätt att själv välja givetvis är viktig. Angående detta "genusrabalder" som blossat upp på internet om dessa nylanserade tidningar menar Pär Ström som driver bloggen att det blivit "en storm i ett vattenglas". Genusdebattörer borde se på verkligheten och inse att små pojkar och flickor helt enkelt intresserar sig för olika saker.

Och då tänker jag: man behöver väl inte ha många hjärnceller för att inse att verkligheten är det vi skapar tillsammans, och att det inte fanns en enda stenåldersmänniska som prompt pysslade med glitter och my little ponys, iklädd rosa plyschklänning?

Problemet med barns val är att de är styrda av vuxna människors uppmärksamhet och bekräftelse. Barn lär sig i mycket tidig ålder vilka beteenden som uppmuntras och uppskattas av vuxna. Flickor som sitter fint och pysslar utan att fläcka ned sina fina klänningar kommer troligtvis få fler komplimanger och mer beröm än den som spelar fotboll i leran. Är inte detta väldigt basic?

Så kommer någon jävla idiot och säger att vi inte kan styra verkligheten, att folk väljer själva och att vi inte kan bli några hermafroditer heller.

WTF!?

VI kan väl börja med att erbjuda alla människor fler valmöjligheter än bara två? Eller?

Preggoparanoia

Nu för tiden tror jag att allt som händer mig har med graviditeten att göra. Till exempel som när jag här om dagen tyckte att jag såg Kronprinsessan Viktoria, inte en, inte två utan minst tusen gånger! Vad är det för sjukt jävla symptom!? HAR JAG INTE NOG MED BEKYMMER!?

:(

Jag kan inte blogga just nu. Jag är på så dåligt humör att det typ gör fysiskt ont att skriva smileys i sms.

Ingen bra start det här alltså.

Jag börjar väl här då

Detta är min fjärde blogg. När jag var ung skrev man dagbok, med penna och papper. Dessa var precis lika pinsamma som bloggar, kanske värre. Fördelen var att man kunde slänga och bränna dem sen, när återblickar ledde till djup självförakt och ångest.

Sen kom bloggarna. Min första var vit, rosa och svart och jag var 16 år. Jag förstod inte skillnaden mellan personlig och privat och ångar 95% av det jag skrev. Sen gjorde jag en ny när jag flyttade till Malmö och skulle börja mitt nya lyckliga, bekymmerslösa liv. Jag gillade inte designen så jag gjorde en ny. Sen rann det där ut i sanden, i den Nicaraguanska sanden för att var exakt.

Det är 2011 nu och det känns som om jag levt lika många liv som jag skrivit bloggar. Jag är för gammal för festivaler, för gammal för att kedjeröka och definitivt för gammal för att blogga. Men jag gör det ändå, jag tror att det är en del av min alldeles för tidiga 30-årskris. Ja jag har 30-årskris och ja jag är 23 (snart). Det är ingenting man väljer själv, kriserna bara kommer. Jag är ständigt i någon form av kris.

Anyway. 2011. Jag skriver C-uppsats i Socialantropologi och försöker få in i mitt huvud att jag inte har ätit något konstigt utan att det ligger en livs levande människa i min mage och kommer så göra till oktober ungefär. Jag är jävligt dålig på att avsluta påbörjade saker och sjukt kass på att ta ansvar så båda dessa projekt är värda minst en blogg var.

Vi börjar så här.